söndag 10 november 2013

Sverige, juggarna och jag av Snövit Janson

Sverige, juggarna och jag av Snövit Jansons


Nu har jag läst ut denna bok som är skriven av en före detta kollega till mig.  Vi jobbade ihop i flera år och ingen av oss tyckte väl att vi hade så mycket gemensamt då. Men efter att ha läst boken har jag insett är vi nog är mer lika än vi trodde.

Precis som Snövit flyttade jag från mina barndomstrakter när jag var liten. Jag lämnade iofs inte mitt land men som liten känns det nästan så när flytten är mer än 50 mil hemifrån. Precis som hon åkte jag tillbaka och besökte mina mor- och farföräldrar varje sommar. Det ledde till att jag fortfarande har en smått romantisk bild av dessa somrar med ständigt solsken och roliga händelser med släkten

Men till skillnad från henne har jag sluppit att se mitt paradis slitas sönder av krig och annat elände.

Jag skrattar när jag läser om hur hon lärde sig diska i hemkunskapen och sen försökte lära släkten hur man ska diska för att göra det på rätt sätt. För precis samma sak har jag lärt mig i hemkunskapen och senare försökt lära min mormor. Än i dag föredrar jag att diska själv om det ska handdiskas eftersom jag tycker att det är äckligt när man ser disken ligga i smutsigt diskvatten.

Jag läste också väldigt mycket som barn och besökte ofta biblioteket för att leta efter nya böcker men till skillnad från Snövit har jag sluppit lärare som säger att jag inte kan få högsta betyg i svenska eftersom jag inte är från Sverige.  Som infödd svenska har jag aldrig haft de problemen och jag kan nog inte ens sätta mig in i den problematiken som kan uppstå.

En annan likhet är att vi fick barn samtidigt och har erfarenheter från ett yrke som numera knappt existerar. Nu efter att ha läst boken har jag insett att vi har ganska många likheter och mycket mer gemensamt än jag någonsin trott.


Jag kan varmt rekommendera den här boken och här nedanför kommer författarens egen beskrivning av boken hämtad från hennes blogg

Sverige, juggarna och jag handlar om att växa upp i den småländska myllan med ett jugoslaviskt hjärta. Om att komma till främmande land som fyraåring och inte förstå vad de andra barnen i sandlådan säger. Men att lära sig ett nytt språk och så småningom erövra det och byta modersmål. Den handlar om att växa upp och bli ett med sina två kulturella identiteter, vara trygg i dem. Om att bli välkomnad av svenskar i Sverige.
Sverige, juggarna och jag handlar om att få vara juggosvenska i tjugonio år.
Plötsligt en vacker dag. Fast den var inte särskilt vacker och den tenderade till att bre ut sig och bli till alldeles för många dagar. Gick Jugoslavien sönder. Det blev krig och vansinne utbröt. Människor flydde, dog. Blev skjutna, satta i läger. Nationalismen frodades, vädjade till människor. Vi mot dem.
Och jag fick inte vara juggosvenska längre.
Att å ena sidan sitta och se detta vidriga scenario på första parkett via teve och tidningar och ha släktingar i såväl Serbien, Kroatien, Bosnien och Makedonien var förlamande. Det var fullständigt absurt. Och sakta, sakta började jag skämmas över mitt ursprung, över vad vi jugoslaver gjorde mot varandra. Ett tag ville jag inte berätta var jag kom ifrån och var glad att min småländska dialekt räddade mig. Samtidigt slapp jag delta. Därför kände jag också skuld över att slippa vara mitt i kriget, ungefär som en del som överlever katastrofer säger att de känner.
Sverige, juggarna och jag är ingen politisk bok med förklaringar eller teorier om varför krigen startade, om vem som är skyldig. Däremot ser jag inte bara den ena nationalistiska sidan, utan alla. Vad jag försöker göra är att ge en inblick i hur jag påverkades som människa av krigsutvecklingen i mitt gamla hemland. Och även ge en inblick i hur jag påverkades av hur samtiden beskrev utvecklingen i mitt gamla land och hur människorna i landet skildrades. Och om hur det kändes att tillhöra det folkslaget som blev demoniserade av media, serberna. Om att gå från partisanhjältinna till etnisk rensare